The Adventures Of A Midnight Cowboy

Vad jag spelade? Jo, denna låt såklart.

Tycker ni ögonen är för mycket? Jag har inte bestämt mig ännu.

Jag har precis kommit in. Ute är det kallt. Riktigt kallt.
Inne ska det strax bli varmare. Mycket varmare. Medans vattnet rinner upp sätter jag på spellistan som jag satt ihop för tillfällen som dessa.

Nu kliver jag ner. Det är nästan för varmt. Det svider. Men jag vet att det går strax går över till en helt annan känsla. Sakteliga försvinner smärtan i tår och fingrar. Pulsen går ner och känslan blir det samma som den man får precis innan man somnar.

Jag lyfter en fot och sätter den mot kaklet. Svalt och varmt på samma gång. Två helt motsatta känslor. Men båda lika sköna. Så fortsätter det ett tag. Jag känner hur kroppen rehabiliterar sig och jag tänker: Jag avskyr verkligen kyla, men utan den hade jag inte fått uppleva denna sköna stund som jag har nu.

Jag är mig själv igen.
Dags att kliva upp.

 

Jag får börja med att säga att 1987 var det här det absolut häftigaste jag någonsin sett.
Kanske till och med häftigare än Star Wars.


Starlight Express - I Am The Starlight (Lyssna på Spotify)

20 år senare kan jag konstatera att vissa känslor inte försvinner. För just nu är jag inte här. Jag är 7 år och sitter på en teater i London. Framför mig svischar det förbi människor på rullskridskor utklädda till tåg.

Innan dess har jag ätit japansk mat. Vilken rätt jag åt minns jag inte, men jag kommer ihåg att mina föräldrar introducerades för rå fisk. Sushi, som dom sa att det hette. Konstigt namn på en lika konstig maträtt, tycket jag då.

Idag finns det tre sushiställen inom fem minuters gångavstånd från där jag bor. Men bara en tåghållplats. Som tyvärr aldrig har gett mig samma känsla som den där kvällen i London 1987.

Om du också vill bubbla, tryck här.